Kan jag skjutsa mitt framtida barn till Counter-Strike-träningen? Eller hämta från pokerläger? Om jag i mitt framtida barn skymtar en fallenhet för logiskt tänkande, borde jag då uppmuntra hen till att gå med i en schackklubb på bekostnad av fotbollskarriären?
Allt kokar ner i ödesfrågan: var går gränsen för sport?
Att schack räknas som sport är inte alls främmande. Flera internationella förbund har länge debatterat om att den mentala gymnastiken i schack ska jämställas med fysisk prestation. En schackspelare kanske inte bränner lika många kalorier som en maratonlöpare, men kravet på den mentala koncentrationen är ändå helt enorm. En schackmatch är en kollision mellan exceptionella logiker, en duell, en kraftansträngning av intellektet på högsta nivå. Det måste väl ändå vara sport?
En klassisk schackkamp kan ta fem-sex timmar, och karaktäriseras av mental styrka, nerver, konkurrens, strategi, träning och förberedelser – allt det där som ingår i traditionell singelsport. Det är egentligen bara det fysiska: reflexer, belastning, koordination och flås som schack saknar. I någon mån gör ju i och för sig golf det också. Är det bara för att vi svingar golfklubbor på gröna gräsmattor utomhus som sportstämpeln känns mer given? Om vi flyttar ut schackbrädet under bar himmel, blir det till sport då?
Gällande kortspel är jag skeptisk. För mig var poker länge förknippat med rökiga rum på andra sidan Atlanten, solglasögon och tvivelaktiga högar av marker. Men sätter man arketyperna åt sidan ett tag kan man ana en liknande mental kamp som den i schack: att läsa kroppsspråk, statistiska mönster och beteendesignaler i timmar.
Skillnaden är väl att turmomentet är större. Schack lämnar ingenting åt slumpen, och det gör inte heller annan sport. Kanske är det här gränsen för vad som kallas sport går, alltså att skicklighet måste avgöra utfallet. När en fotbollsspelare skjuter i ribban talar vi om tur och otur, men i själva verket finns inget sådant. Det är skicklighet, eller avsaknad av det, hela vägen. Men när det tredje kortet vänds upp i en pokermatch och du får en kåk, ja, då är det ett stort mått tur som avgör.
Sedan har vi e-sporten, den största omritningen av traditionell sport någonsin. Skjut-och-spring-spel som Counter-Strike eller taktiska Dota 2-turneringarna fyller idag arenor världen över och betalar vinstpottar som är större än Wimbledon. Den största e-sportsvinsten ligger på osannolika 40 miljoner dollar. Ärligt talat, jag har länge suckat åt tanken på att sitta i en stol och jaga pixlar på en skärm och kalla det sport.
Men samtidigt är det svårt att blunda för den enorma träningsdosen en professionell e-sportare lägger ner. De finmotoriska färdigheterna kräver en reaktionsförmåga i världsklass, och stressen på tävlingsscenen – när miljonpublik ser på och prispengarna närmar sig absurda summor – är förmodligen inte mindre än när någon stegar fram för att slå en avgörande straff i VM. I dag finns det dessutom seriösa diskussioner om dopingtester även i e-sport för att hindra spelarna från att använda prestationshöjande medel. Man kan le lite åt det, men är det inte just sådant man förknippar med “riktiga” idrotter? Precis som vi kan spela på fotboll på casino online, kan vi spela på e-sport – det säger väl något om intresset?
Så vad är det då som gör sport till sport? Är det svetten, flåset och fysisk rörelse som jag så länge föreställt mig? Eller är det viljan att utmana, tävla och driva sig till den yttersta gränsen? Ibland tycker jag att vi fokuserar lite för mycket på den bild vi har av idrott som något man gör utomhus, i shorts, med pipande träningsskor. Vi glömmer att själva kärnan i en sport är kampen, ansträngningen, den kraftmätning där en vinnare till slut utses.
Nu säger jag inte att alla måste tycka att e-sport eller poker eller schack bör finnas med på programmet i nästa OS. Men innan vi avfärdar något kanske vi ska kliva ner från våra höga hästar och inse att sporten inte alltid har en given, enkel definition. Om både hjärta, hjärna och nerver sätts på prov, och miljoner människor dessutom engagerar sig på tävlingsarenor och framför skärmar, ja – då kanske det rentav är dags att vi uppdaterar vår gamla sportdefinition en aning.
