Martin Lee, Content Strategist EventyrTills för ganska nyligen sågs det med misstänksamhet på distansarbete. ”Visst, jag förstår att det kan vara bra att sitta ostört” sa chefen, för att sedan slumpartat maila och ringa under dagen för att kolla att det verkligen arbetades på riktigt. Det är en grov förenkling så klart. På många arbetsplatser fanns redan innan pandemin en tillåtande och ibland uppmuntrande kultur gällande distansarbete. Men lika ofta rådde också den dolda övertygelsen att jobbet sköts bäst och effektivast på ett kontor under ordnade former.
Just nu läser jag en massa undersökningar som statistiskt visar att de flesta vill fortsätta jobba på distans. I alla fall ett par tre dagar i veckan. Är du bilmek, målare eller kypare är frågan i sig givetvis helt irrelevant, men tillhör du de ca 50% av landets befolkning som de facto kan jobba hemifrån, så är ju en mängd följdfrågor direkt avgörande för hur resultatet ska tolkas.
Är det till exempel troligt att de som inte trivdes på jobbet innan pandemin helst tillbringar så lite tid som möjligt där även efteråt? Förmodligen. Kan det också tänkas att den som har lång resväg till kontoret gärna sparar ett par timmar varje dag på att jobba hemifrån? Antagligen. Men det kan förstås vara precis tvärtom, att dessa timmar är den egentid som vederbörande ägnar åt att lyssna på poddar, läsa böcker eller bara reflektera.
Och sådär kan man hålla på. Vi vill så gärna bekräfta vår tes med en siffra att vi bortser från det större sammanhanget, med resultatet att en stor del av alla slutsatser som dras är både förhastade och ibland direkt felaktiga. Dels beroende på hur frågan är ställd. Dels beroende på hur vi valt att lyssna och tolka svaret.
Om nu en majoritet av de tillfrågade säger att de vill fortsätta jobba hemifrån även post corona, så svarar de förmodligen utifrån hur de tror att det ska bli längre fram. Inte utifrån att de kanske riskerar att missa hela den sociala omstart som sker både med kollegor och vänner. Eller att hemmavarande barn inte alls kommer att behöva markservice dagtid när distansundervisningen upphör. Eller att vårsolen lär titta fram även i år och göra cykelturerna till och från jobbet till något härligt. Eller att det är enklare att mentalt pausa jobbet när man stänger kontoret för dagen. Men framförallt har man nog underskattat den längtan att umgås fysiskt som alla bär runt på som ett latent undertryck.
Jag tror och den kraften är starkare än alla nulägesrapporter när det väl blir dags att ta av sig munskyddet. I ett kollektivt vårrus (eller vilken årstid det nu hinner bli) kommer vi att bokstavligt talat kasta oss i famnen på varandra och ta igen allt som vi har saknat. Blotta glädjen över att återigen få träffa människor utanför den allra närmaste kretsen lär få hemmets klätterväggar att kännas som det yttersta tvånget.
Så kanske är den stora frågan hur man ska få människor att verkligen hålla sig hemma och jobba ett par dagar i veckan. För på kontoret lär det inte bli mycket gjort.
